magdalenasjoberg

Hej kära vänner!

Nu tillslut ska jag berätta lite vad jag får vara med om här nere i svettiga Tanzania! Det är lite långt, men jag har inte kunnat lagt upp tidigare tyvärr.

Det har hänt mycket på de 2 ½ veckorna som nu gått sen jag chockartat klev ur flygplanet och tyckte att jag hade gått in i en bastu istället för att kommit ut i friska luften... Jag räknade på det och jag kom fram till att det blev ca 55 graders skillnad mellan Sverige och Tanzania.

Något som jag kände på mig redan vid flygresan och som sedan har besannats är att jag har fått en helt fantastiskt go tjej att bo med! Även Anneli och Andreas Dagernäs som är missionärer och mina handledare, är härliga och lätta att prata med... jag blev varmt välkomnad av dom och deras två söta döttrar Cornelia och Ester :) De bor dessutom bara 50 meter från vårat hus så man kommer ju se varandra en hel del!

Min första kväll var fantastiskt mysig då jag och Sara satt i mörkret innanför vår nätdörr och beundrade åskan med blixtrar som lyste upp den svarta natthimlen utan att ge något ljud ifrån sig alls, tillsammans med eldflugor som dansade omkring. Det var så vackert!

Jag somnar till syrsornas körsång, eller som i helgen, trumfest inpå morgonkvisten.. och jag vaknar till tuppar som gal, barn som leker och många andra ljud som man som svensk inte är fullt så van vid att vakna till. Här har vi stora fönster med endast nät för, så att det ska kunna vara någorlunda svalt inomhus... så öronpropparna har kommit till väl användning :)

Skumma små varelser...

Min andra kväll här i byn fick jag invasion på mitt rum av bevingade insekter, de kunde stickas ordentligt fick jag höra. Så lagom skraj man blev när de kommer surrandes, 2 cm långa med kraftig röd brun kropp... insektssprayen har kommit till väl användning kan jag lova! Man skrattar ju åt sig själv tillslut... Och ni skulle skratta om ni såg hur ofta jag den första veckan stod med insektssprayen i högsta hugg som vapen, tur att jag har Sara som jag kan skratta med om hur dumt det egentligen ser ut :) För några dagar sedan tyckte en vandrande pinne på 1 dm att min arm var perfekt att falla på. Ödlorna har blivit mina nya husdjur, de finns där på väggarna när jag vaknar, när jag somnar och även på dasset... De de små rackarna fortsätter med att skrämma mig när de plötsligt dyker upp eller springer iväg, men annars är de ganska söta.

Men nu kommer go biten i det hela. Jag har sett två skorpioner... och dödat en! Dom var dock inte så stora som jag trodde de skulle vara, dessa var 2-3 cm och blek bruna... lite skrattretande faktiskt för dom såg inte så läskiga ut helt plötsligt till skillnad från det jag har föreställt mig, men flera har sagt att de mindre antagligen är giftigare än de större. Den första hade jag framför mig på dasset och den andra var inne i vårt hus, så jag fick ta livet av den med min toffel... lite spännande måste jag säga :)

Jag har tack och lov inte stött på någon orm... än... men jag måste erkänna att jag är lite mått orolig över det på kvällarna när man är ute i mörkret...

Glada afrikaner

Något som jag reagerade på från första början då vi åkte i bilen till Kiwangwa från flygplatsen är att människorna här visar väldigt ofta ett glatt ansikte och hejar på en då man går eller åker förbi. Nu har jag ju fått pratat lite med ganska många, särskilt de som är i förskolan och i kyrkan, dessutom har jag och Sara kommit och hälsat på några av våra grannar, däribland Sofia som är vår hemhjälp och hennes två söta barn... och de är verkligen hur härliga som helst! Jag förstår inte allt vad de säger men deras goa leende säger tillräckligt för mig för att jag ska trivas :)

När vi hälsade på i våra grannars hus blev det dessutom väldigt tydligt för mig hur fattiga de egentligen är just här i Kiwangwa. Jag kan ju säga så här att enligt mig så bor jag väldigt enkelt, men för dom är vårt hus och Dagernäs hus det finaste i hela byn. Husen här är i lera eller i betong och ett av husen vi gick in i hade bara en filt på golvet... inget på väggarna och inga möbler.

Kyrkan
Nu jag hunnit varit på två gudstjänster i vår kyrka här i byn, kyrkan som för övrigt bara ligger 100 meter bort. Särskilt nu i söndags fick jag uppleva en sådan lång gudstjänst som jag har hört det ryktas om sker i Afrika... att sitta på träbankar utan ryggstöd i 4 timmar är inte direkt något jag är van vid! Men det var otroligt fint förra söndagen då det var 8 personer som döpte sig efter gudstjänsten. De döptes i ett brunt litet vatten hål bara nån kilometer från byn :) Jag känner en otrolig värme från dem jag möter i kyrkan och jag blev glatt överraskad av att de sjunger psalmen ”O Store Gud” väldigt ofta på swahili, så jag kunde sjunga med redan från första gudstjänsten fast att jag bara kunde få ord på swahili!

Arbetet i förskolan...
Förskolan som jag ska vara på under dessa månader startade på onsdagen för en vecka sedan nu och jag börjar redan finna min plats där. Jag förstår ju inte alls så mycket av swahilin än, men det är väldigt tacksamt att jobba med afrikanska barn, för genom det blir jag peppad i att lära mig mer!
Min arbetskamrat (förskolläraren) talar ganska bra engelska och är väldigt go mot mig. Barnen är ju så otroligt söta med! Jag förstår inte mycket av vad de säger men de verkar ändå gilla mig bara efter att jag hade lekt lite med dem på rasten, så jag är väldigt tacksam.
Men jag har också hunnit märka att det kommer bli lite frustrerande på förskolan genom att det inte alltid är så pedagogiskt, enligt mig. De skriker en hel del i kör då de tillsammans ska tex räkna 1-10 på engelska... och det är ju också en intressant sak, de verkar prioritera att lära sig ord på engelska istället för swahili, och det handlar bara om 4-6 åringar.
Häromdagen var det lite tungt då en liten flicka började gråta på lektionstid, det verkar inte vara helt okej att visa att man gråter här i Kiwangwa (vilket jag fick bekräftat senare) för förskolläraren va ganska hård o försökte få tyst på henne, visade ingen medlidande alls. Jag har också märkt och hört att det inte är ovanligt att lärare här i Tanzania har en pinne som pekpinne, men också använder den till att hota med och även smälla till eleverna om dom inte sköter sig. Denna metod för att inge respekt hade jag hört sen tidigare men jag trodde att den tiden var förbi även här, men nej då. Men vår förskollärare slår inte barnen så det gör ont i alla fall. Hon kan se ganska hotfull ut däremot med pinnen i handen när hon måste vara sträng.
Men annars, då när hon inte måste visa sin stränga sida, så tycker jag att hon är väldigt go, hon bjuder på många skratt, det syns att hon tycker om barn och hon försöker verkligen vara pedagogisk, bara det att det inte sker på det sättet jag är van vid.

Summa kardemumma så är det lite frustrerande att vara på förskolan ibland, det är helt enkelt en liten kulturkrock jag börjar kliva in i och jag inser hur bortskämda vi svenskar är i att ha bra pedagogik och specialpedagogik. Men jag känner också att det är givande, jag har en go arbetskamrat, det är goa barn jag arbetar med som gör mig glad, och när de är frustrerande kan jag lätt prata med Sara. Dessutom så är jag bara på förskolan mellan 8.30-11.00 så jag kan hantera de svåra stunderna. Jag har ju räknat med att det ska bli lite tufft, särskilt nu i början när jag är ny och inte kan språket så bra. Men det känns verkligen som om jag är på rätt plats, jag har ju trots allt bara varit på förskolan i en vecka jag försöker redan hjälpa dom under lektionen som t ex lära dem skriva siffror... med väldigt få ord hittills :-P

Förutom förskolan så hänger jag ibland i kyrkan på eftermiddagarna då det är något där, och jag följer med på engelska lektionerna för byborna som Sara och Anneli leder (det är väldigt få deltagare). Nästa vecka ska vi börja hälsa på i byns Secondary School (gymnasium) och där kan många engelska som omväxling :) Jag har dessutom börjat fått swahili lektioner av en go kille från kyrkan tillsammans med Sara.

Något som är helt fantastiskt roligt är att jag idag har kommit till Dar es Salaam, storstaden vid havet, för att vara här ända till på torsdag! Och imorgon ska vi ha en heldag vid stranden, så otroligt mysigt! Dessutom så bor jag tillsammans med Sara på ett riktigt fräscht och fint vandrarhem med gratis internet :) Helt fantastiskt efter att ha haft ett extremt segt internet som kostar. 

Hoppas ni har det finfint där hemma i snön! 

Mungu awabariki! (Gud välsigna er!)